Då den nuvarande lagen om fri abort blev till talade förespråkarna gärna om fostret som en "cellklump", ett "konceptionsprodukt" och andra neutralt klingande uttryck - m.a.o.: "inget att bekymra sig över" - men aborterna lämnar ändå efter sig ett långt spår av psykiskt lidande hos många kvinnor, vilket inte kan förklaras med att det enbart rör sig om "avlägsnandet av en cellklump".

Att abort är dödandet av ett barn är ett faktum som medför skuldkänslor, när man vågar ta det till sig. Många kan inte det. Talar man om "barnet" beskylls man ofta för att "skuldbelägga kvinnan", men det är ett faktum att fostrets föräldrar spontant talar och tänker så, av sig själva, och inte tycker de kan förneka det. Det finns även kvinnor som t.ex. när de i samband med sin nästa graviditet betrakter bilder av ett foster, dess händer, ansikten o.s.v. kan känna mycket stark skuld, när det går upp för dem att det just var en sådan riktigt levande individ som de lät döda. En sådan skuldkänsla uppstår inte på grund av någon hets från abortmotståndares sida, som det ibland hävdas, men helt enkelt på grund av de realiteter som det är frågan om. De senaste 20 åren har detta blivit allt påtagligare på grund av våra ständigt ökande kunskaper om fostret och dess upplevelsevärld (t.ex. att de tidigt kan känna smärta) och vår ökande förmåga att rädda allt tidigare födda barn till livet. Det krävs s.a.s. en allt hårdare attityd för att kunna hålla distans till det ofödda barnet och stå ut med att genomföra abort.

Att abort desutom är mitt eget barns död är likaledes en insikt om en tragisk förlust för mig själv som medför djup sorg (och detta, börjar vi upptäcka, gäller också för män). Även denna insikt kan i längden inte förnekas. Den omedelbara lättnaden över att den oönskade graviditeten avbröts är sällan en bestående känsla. En nyligen publicerad undersökning bland drygt 800 kvinnor i Malmö bekräftar detta. Den gjordes av en läkare, som själv förespråkar abort och dessutom har utfört många aborter. Den visar bl.a. att 76 % av kvinnorna inte skulle vilja göra om ingreppet och 88 % kunde berätta om svårare eller lindrigare känslomässiga problem efter aborten. En del stördes fortfarande vid tiden för intervjun (ett år efter) av depression, skuldkänslor, en benägenhet att gråta utan direkt orsak, svårigheter att möta barn, och/ eller upprepade fantasier om barnet, hur det skulle ha sett ut, om det var en pojke eller flicka o.s.v. De kvinnor som mådde sämst var de som hade känt sig tveksamma till aborten i förväg. Denna (och andra) undersökningen verkar visa att aborter endast är psykiskt "riskfria" för de få kvinnor, som kan träffa ett klart, entydigt abortbeslut, inte har vare sig religiösa eller etiska skrupler, har blivit oönskat gravida genom en tillfällig förbindelse eller under alkoholpåverkan, och/ eller har bra inkomst och utbildning. Dock - huruvida dessa kvinnors symptomfrihet är verklig eller bara en fasad som hålls uppe är svårt att veta. Dessutom ska det tilläggas att det bakom dessa 800 kvinnor som deltog i nämnda undersökning befinner sig 400 till som av okända skäl inte ville låta sig fråga om hur de mådde ett år efter aborten. Det är en vanlig erfarenhet att många kvinnor isolerar sig med denna smärta och inte orkar tala om den. Procentdelen av kvinnor som bär runt på en stor smärta i hemlighet kan alltså vara hur stor som helst.

Annars är det ont om grundlig psykologisk forskning här i Norden om de psykiska efterverkningar av abort. I USA har man nu efter två decenniers erfarenhet med legal abort börjat forska i detta. Undersökningarna är väldigt olika upplagda, men ger en samlad bild av att åtminstone en femtedel av alla aborterande kvinnor möter oväntade starka psykiska besvär i efterhand, med ökad risk för allvarliga depressioner, självmord, dålig självkänsla, sexuella problem, retbarhet, bitterhet och svårighet att hitta livsglädjen igen. Därtill kommer ofta identitetskriser ("Vem är jag eftersom jag kunde göra något sådant?"), en känsla av att vara främmande i sin vardag, svårigheter att relatera till eventuella övriga barn och att man ständigt känner sig påmind om aborten, t.ex. när andra föder barn. En samlad bild av en ny, klart avgränsbar typ av psykiskt lidande - som påminner mycket om vad vi ser efter våldtäkter, kvinnomisshandel o.likn. - börjar tona fram. Termen post-abort syndromet har föreslagits. En expertkommission under den (mycket abortvänliga) Clintonregeringen har visserligen nyligen högtidligt förklarat att ett sådant post-abort-syndrom är en myt, men de motsägs av erfarenheterna från många behandlare.

De psykiska konsekvenserna av ett officiellt förnekande av abort som källa till psykiskt lidande kan bli förödande för kvinnor som drabbas. De får därigenom veta att den sorg de känner är en övergående bagatell. Detta är det samma som att inte ta den på allvar. Det känns som att få veta att de egna känslorna är orimliga. "Du borde känna lättnad", säger omgivningen, "och du har dessutom själv valt aborten - varför deppa då?" Kvinnan lär sig att hon måste haft någon psykisk störning i förväg, som "bara utlöstes av aborten". Det förutsätt att aborten i sig själv inte kan vara traumatiserande. Därmed drabbas hon dubbelt, hon möter inte förståelse och stämplas samtidigt som onormal. Övertagandet av denna syn ("det måste vara något fel på mig, eftersom jag har sådana känslor") förstärkar mindrevärdet, isolerandet och depressionen. För de som drabbas så kan man säga att den fria aborten - som var tänkt att "frigöra" kvinnorna - blir till en verklig kvinnofälla.

För dessa kvinnor är det bjudande nödvändigt att vi utvecklar nya behandlingsformer, som tar kvinnans faktiska upplevelse av aborten som ett trauma på allvar. Eftersom smärtan berör existentiella frågor (inte bara vanliga psykologiska) såsom upplevelse av oförlåtlig skuld kan en religiös bearbetning ha en viktig roll - vilket även utländska erfarenheter visar. Processen som leder till helande innebär att barnet s.a.s får återvända, det får bildas en relation till smärtan och till det som hänt, barnet blir s.a.s. åter en person, som kvinnan (och mannen) kan rikta känslor emot och be om förlåtelse till, t.e.x i ett brev. Detta kan til en början kännas outhärdligt, men kan just i en troende-religiös sammanhang underlättas kraftigt genom tilliten till Gud som håller allt i sin hand och kan vända även det onda till något gott, och till Jesus som vi litar på är den, enligt vilken himmelriket tillhör de små, och som utan tvivel i himlen håller barnen i sin famn, lägger händerna på dem och välsignar dem (Mark 10;16).
En sorts försoning och ett psykiskt helande med nytt överskott och orientering i livet, samt en tillbakavändande livskänsla kan bli resultatet av denna process. Det är bara att önska att dessa goda erfarenheter i utlandet också omsätts till nytt terapeutiskt arbete även här i Sverige, särskilt blandt terapeuter som förstår vilken helande kraft den religiösa tron kan ha.

 

upp