A. Egna erfarenheter (kontext)

Innan vi sätter igång med att läsa Bibeln, tar vi ett samtal om våra erfarenheter med nattvardspraxis. Förmodligen berättas det då om nattvard i olika kyrkosamfund, problem tas upp såsom att det är svårt att få barnen att komma till kyrkan, osäkerhet om interkommunionspraxis eller om förpliktelsen till att gå till bikt innan kommunionen.

Vi sammanfattar denna del genom att peka på att alla dessa erfarenheter på något sätt - på gott och ont - har det gemensamt att de alla vittnar om hur viktig nattvarden är. Det är därför av största vikt att känna till dess ursprung, och därför vill vi nu gå till källorna.

B. Det paulinska vittnesbördet

Överraskande för en del börjar vi utanför evangelierna, nämligen hos Paulus. Jag upplyser om att Paulus faktisk återger instiftelsesorden före evangelierna fått sin färdiga form, men samtidigt är det han skriver ändå redan en tradition, som han själv tar emot och ger vidare (1 Kor 11;23).
Paulus berättar om nattvardens instiftelse i samband med en rad förmaningar av olika slag. I 10; 3-4 ser man tydligt förbindelsen till exodus-temat (mat och dricka i öknen), men också till förbundstemat (2 Mos 24;5 ff). (Dessa två teman kan inte skiljas åt - så sant som vattnet porlar fram just vid förbundsbergets fot i 2 Mos 17;6). Paulus (och Lukas) pekar här på förbundet som ett "nytt" förbund och får därmed också sagt att det rör sig om uppfyllelsen av profetian hos Jer 31;31.
Paulus vill skydda nattvardens karaktär av gemenskapsfirande. Därför förkastar han allt som visar på splittring och olikhet i samband med detta firande (11; 17 ff). Vi får en levande bild av en församling som själv har med sig mat och vin hemifrån, men vi hör också om ett särskilt bröd och en särskilt bägare, som tas emot ovärdigt. Till instiftelsesorden lägger Paulus de orden vi känner igen från mässan om att denna minnesmåltid har en permanent inriktning mot ett eskatologiskt mål: Parusin, återkomsten. Vi förnimmer ljudet av församlingens Maranata (16; 22).

Splittringen i församlingen kan leda till bristande respekt för de olika nådegovorna. Omedelbart efter förmaningarna kring Herrens måltid berör Paulus grunden för vår enhet: Vi har alla fått samma ande att dricka (12; 13). Denna grund är också eukaristisk: Paulus kan nämligen avsluta förmaningen till enhet med att hänvisa till att vi alla är Kristi kropp (12;27), de olika nådegåvorna är just delar av en helhet. Denna tanke utvecklas vidare i Romarbrevet 12; 3 ff, där specifika förmaningar ges till kroppens olika "lemmar", som utför var sin tjänst åt gemenskapen. I Efesierbrevet (4;11 ff) tales det om kroppens växande till mognad. Dess huvud är Kristus själv. I en annan bild (4;25) står Kristus inför kyrkans "kropp" såsom brudgummen inför bruden. Därav lär vi dels att det jordiska äktenskapet mellan kristna också pekar fram emot föreningen med Kristus (och bl.a. av detta skäl är ett sakrament) och dels att Kristi, vårt huvuds korsoffer, även är hela hans kropps offer, att hela kroppen alltså är kallad att skänka sig själv med honom för världens frälsning (vårt eget offer, Rom 12;1).

Diskussion: - Vad kan vi göra för att eukaristifirandet verkligen ger uttryck åt vår församlings enhet (att vi är Kristi kropp mitt i alla olikheter)?

- Hur förbereder vi oss för ett värdigt mottagande av eukaristin, var för sig och tilsammans?

- Vad innebär det att vi erbjuder oss själva åt Gud som en gåva?

C. Synoptikernas vittnesbörd

Vi läser de synoptiska berättelser om instiftelsen av nattvarden och ställer upp dem bredvid varandra.

Vi upptäcker att Lukas har flera likheter med Paulus´ framställning av instiftelsen än den som nämndes ovan. Tacksägelsen äger rum redan innan brödets brytelse. Kropp och blod ges "för er". Jesus uppmanar till att upprepa handlingen till minne av honom. Bägaren lyfts "efter måltiden".

Så inte hos Markus och Matteus som sinsemellan har andra likheter. Jesus uppmanar här mera tydligt till att de närvarande ska äta och dricka och tacksägelsen kommer först vid kalken. Brödets brytelse inleds här med en välsignelse.

Alla tre versioner avslutas med Jesu otvetydiga försäkran om att slutet är nära för honom. Hans nästa måltid blir måltiden i härligheten.

Matteus-Markus-linjens utgåva verkar mera som en berättelse (fast den nog som de andra återger en standardiserad, liturgisk version). Tonvikten ligger på att lärjungarna ska ta emot detta och att Jesu offer sker till godo för "alla"/ "de många", man kunde säga för "hela skapelsen" (Mk 16;15).

I Paulus-Lukas-linjen betonas tydligare att det hela äger rum som en tacksägelse (eukaristi), vilken förmodeligen redan är en fast liturgisk term. Här uppmanas inte utan vidare till att ta emot gåvorna, fokus ligger dock på att de ges "för er", varvid eukaristin som den kristna gemenskapens bord träder tydligare fram. Att handligen ska upprepas understryker vidare det liturgiska i det hela. Jesus ord är knappa, de handlar om vad detta är, varvid just detta bröd och vin skiljer sig från annat bröd och vin.

Diskussion: Hur ser vi på detta att det finns skillnader mellan berättelserna? Måste vi absolut försöka harmonisera berättelserna eller kan vi leva med att de ser saken från olika vinklar?

D. Det johanneiska vittnesbördet

(Indledningsvis: En del saker utelämnar jag här. T.ex. datumproblemet mellan Johannes och synoptikerna. Det kommer jag inte in på under denna lektion. Det är en - av flera - intressanta specialfrågor för en bibelcirkel, men här låter jag det handla bara om mässans mysterium i sig. Man hinner inte allt).

Vi börjar med att bläddra runt i kapiteln innan passionen och letar förgäves efter instiftelsesorden. Jag nämner att enligt fornkyrkans vittnesbörd (Irenäus) är författaren den älskade lärjungen som "låg intill" Jesus under den sista kvällen (13;23). Det skärper frustrationen: "Då borde väl han mera än de andra kommit ihåg nattvarden!". Men vi konstaterar nu tillsammans att instiftelsen av nattvarden helt enkelt inte är med. Till gengäld har vi Skärtorsdagens fottvagning i kapitel 13. Vad nu? Hur hänger det ihop? Jag efterlyser spontana förslag som skulle kunna förklara detta. Vi diskuterar rimligheten i det som kommer upp.

Jag föreslår själv att utelämnandet kan ha att göra med att den eukaristiska handlingen var så oerhört helig, så att man inte ville nämna den på ett för direkt sätt. Dessutom var den hemlig och därmed omgärdad av en viss tystnad utåt. Kyrkohistorikern Eusebius talar på 300-talet om att författaren redan hade läst Markus´ och Lukas´ berättelser och på sätt och vis ville komplettera, alltså inte upprepa, vad som redan sagts av dem.

Ytterligare förklaringar:
I Joh 13 är Jesus mera diakon än präst. Jesu avskedskväll med lärjungarna innan hans uttåg ur världen står under temat Jesu tjänst åt sina älskade vänner. I själva verket förväntas läsaren redan vara djupt förtrogen med själva eukaristifirandet. Nu gäller det att förstå detta firandes budskap rätt. Den som är döpt ("badat" genom att Jesus har tvättat hans fötter) måste dela Jesu livsföring, d.v.s. diakonala tjänst åt världen. Denna Imitatio Christi är även uttalad tydligt hos synoptikerna, närmast Lk 6;40, där den nämns i samband med förlåtelse, ledarskap och att man inte ska döma. Hos Matteus (10;24) sägs samma sak, men då under hänvisning till de förföljelser man får räkna med som lärjunge. Den kristnas diakoni exemplifieras iövrigt med all tydlighet av Matteus i 25; 31 ff, där vi exakt får veta vad vi ska dömas/ frias för av Människosonen. Det handlar om kärleksbudet. Jesu självoffer, att han gjorde sig till slav och förnedrades är - vill Johannes säga - själva nyckeln till att förstå den eukaristiska måltiden. "Men" - frågar nu förmodligen en av de vuxna - "då är nattvarden alltså hos Johannes bara något symboliskt? Brödet kan helt omskrivas till att vi ska tjäna och "bli näring åt varandra"? Tvärtom, svarar jag. Här är inte tal om abstraktion och spiritualisering av eukaristin. I evangeliets 6. kapitel har vi ett eukaristiskt tal, som talar om själva nattvarden så konkret och påtaglig att det skrämde bort en hel del av Jesu lärjungar. Jesus kallar sig själv, sin egen kropp, för "livets bröd" (6;34) til skillnad från det enbart förgängliga mannabrödet i öknen. Om nu några av hans lyssnare fortfarande tror att han bara talar "symboliskt", då blir de allvarligt chockade när han förklarar vad detta betyder: Hans "kött" ska de äta och hans "blod" ska de dricka om de vill ha det eviga livet - inte bara hans ord, hans exempel, hans ande, hans torautläggning eller vad man annars kunde lugna sig med av abstraktioner ... utan honom själv, hans sarx. "Menar han det på riktigt? Att äta honom bokstavligen?" invänder nu någon. Svar: Ja, vi måste bejaka detta, men också undvika att missuppfatta det. Det är naturligtvis tal om en missförståelse (av vilka det finns många i Johannesevangeliet) ifall man föreställer sig en kannibalistisk avslutning på korsfästelsen. Vi ska möta honom i eukaristin. Men detta möte är inte mindre ett kroppsligt möte än det var innan Jesu död, snarare mera -- vi möter hans uppståndne kropp. Jesus själv bekräfter sin realpresens under de eukaristiska gestalterna genom att understryka: "..mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck" (6;55). Detta var svårt för lärjungarna att lyssna till, och Jesus måste - som senare i Getsemane - erinra om att "köttet" självt är inte den bärande grunden, i sig självt är det svagt, utan det är Anden som ger det eviga livet (6;63). Därför nedkallar Kyrkan också ödmjukt i epiklesen före förvandligen Anden, för brödet är inte "ur egen kraft" grunden till föreningen med Gud. Dock, genom att den Uppståndne antar brödets gestalt blir det verkligen till den maten som måste ätas, om människan ska ha evigt liv och uppresas på den yttersta dagen (6; 54).

Summa: Vi hittar alltså inte berättelsen om eukaristins instiftande i Johannesevangeliet, samtidigt som just detta evangelium ändå är mera eukaristiskt än synoptikernas. Ta också detta: Hos Johannes inleds Jesu offentliga verksamhet med det första av hans sju "tecken", nämligen förvandligen av vatten till vin vid bröllopet i Kana (2;1 f). Vatten och vin är symboler som på ett nästan ropande sätt hänvisar till dopet och nattvarden, de två sakrament som är så innerligt förknippade med varandra och som är absolut oumbärliga för en kristen existens. Likadan avslutas Jesu offentliga verksamhet på korset med att det ur hans sida kom "blod och vatten" (19; 34). Även i detta fall döljer det sig en glad bröllopssymbolik bakom händelsernas fruktansvärda utsida: Vi minns ju skapelsesfredagen, då den första bruden bildades ur den sovande (sömnen - en bild på döden) Adams sida. Det handlar alltså om Kyrkans - Kristi bruds - konstituerande och därför är det också mycket passande att Maria - själv en brud, Andens brud från bebådelsen till pingsten - närvarar i denna inramning av Jesu offentliga liv, som i Kana så under korset.

Vi avslutar denna första lektion genom att lära oss Angelusbönen, som kan användas som ett enkelt medel för att betrakta nattvardens mysterium mitt i vardagen. Som Maria tar vi emot Herren, låter honom bli kött i oss.

A. Egna funderingar:

Jag ber deltagarna i undervisningen att ge uttryck för vad de har tänkt sedan förra träffen om det vi genomgick.
- Vad väcker de bibliska berättelserna för tankar, känslor, föreställningar, frågeställningar m.m.? Vad sitter jag kvar med för en bild av nattvarden efter att vi har gått igenom berättelserna tillsammans?
Vi delar våra funderingar med varandra och kretsar in några problemfält som vi sedan kan dra med in i det följande.

B. Impulser utifrån det paulinska perspektivet:

Kommunionen äger i de paulinska sammankomsterna rum innanför agape-måltiden. De östliga riterna har ännu en rest av detta när man efter kommunionen får ta emot ett välsignat bröd.
Är det rätt av oss att inskränka vår sammankomst på Herrens dag till enbart gudstjänsten som leder till kommunionen? Blir det inte lätt så att vi tar emot kommunionen var för sig utan att ha den minsta tanke på medmänniskan vid sidan om oss på kyrkobänken? Kan man kalla våra vanliga söndagsmässor för gemensamma firanden? Skulle man inte kunna göra mera ut av det vi kallar för kyrkokaffet, t.ex. genom att ordna upp en riktig församlingslunch med efterföljande lovsånger och eventuellt föredrag eller andra aktiviteter,där människor verkligen får uppleva att de hör hemma i ett nätverk av relationer?

På det individuella planet ställer Paulus´ förmaningar oss inför frågan om hur vår egen förberedelse ser ut. Finns det verkliga försök till omvändelse och botgöring i våra liv? Hur undgår vi att kommunionen leder till dom över oss? Räcker det att bara säga syndabekännelsen i mässans början? Har vi förlorat allvaret och den Gudsfruktan som behövs inför detta oerhörda möte?

C. Impulser från det synoptiska vittnesbördet

Hos synoptikerna är instiftelsen av nattvarden insatt i sin ram, d.v.s. den är del av några samlade förlopp som återger Jesu liv och vägen till höjdpunkten, där människornas reaktion på hans gärningar och lära leder till passionen och uppståndelsen. De sista dagarna av Jesu offentliga verksamhet skulle vara fullständigt obegripliga utan hela bakgrunden, som de på sätt och vis utgör en konsekvens av. Så gör vi också i vårt nuvaranmde mässfirande: Först läser och förstår vi, sedan går vi till själva offerhandlingen. Ordets liturgi måste därför vara kopplad till händelserna vid altaret om gudstjänsten ska upplevas som sammanhängande och meningsfull. Vad kan vi göra för att sånger, läsningar, och predikningar verkligen leder till ökad förståelse av det som sedan händer? Hur upplever vi sammanhanget i våra mässor? Förstår folk överhuvudtaget predikningarna? (Jag gissar att 30 % inte hänger med, och jag anser det vara fatalt).

På det individuella planet är det frågan om vi inte borde anstränga oss mera för att betona ansvaret för den egna föreberedelsen inför söndagsmässans tematik. Mässan ska inte bli ett surprise party, där man bara låter sig överraska av vad som nu råkar tas upp ur bibelpåsen. Ingen går ju heller till en fest utan att åtminstone på något sätt förbedereda sig i förväg. Den enskildes ansvar för att s.a.s. vara förberedd på det vi tillsammans ska fira kunde nog utvecklas. Det gäller inte minst för barnen, som redan innan besväras av stora förståelseproblem. Hemmet som en liten huskyrka är en bra tanke som öppnar upp för många kreativa gestaltningsidéer, när bara man sätter igång. De flesta av oss låter jultiden prägla vårt hems utseende. Men vad med påsktiden? Fastan? Söndagarna under året med särskilda teman ..?

Synoptikerna ger oss sammanhanget. Det är upp till oss att tränga in i det och själva ge det ett uttryck i vår egen vardag.

D. Impulser från det johanneiska perspektivet

Kollektivt ställs vi av Johannes inför kravet att vårt eukaristifirande ska vara oskiljaktigt förknippat med tjänst, diakoni. En kyrkan som inte tjänar, tjänar ingenting till, har någon sagt. Frågan är alltså om vårt ideliga mässfirande verkligen förändrar oss som gemenskap. Blir mässan den förändrande kraft, som gör oss till en tjänande gemenskap? Eller är vi exakt samma personer med exakt samma liv före och efter mässan? Om vi inte förändrar oss efter år av mässfirande då har man verkligen skäl att skrämmas: Så djup är alltså vår förhärdelse, att vi inte ens efter hundratals möten med den Uppståndne har börjat leva ett nytt liv! Vår församling är sig lik efter alla år - vad har hänt med all den nåd som Herren har öst över oss?

Individuellt hittar man många anknytningspunkter i Johannes berättelse. Den dolda, älskade lärjungen utan namn, nästan ropar efter att få ett namn, att bli identifikationsfigur för läsaren. Och så har väl författaren tänkt: Man ska vara förvissad om att vara älskad av Jesus lika mycket som vore man denna särskilda person. En annan är Petrus. Med honom som spegel kan man fråga sig: Släpper jag verkligen in Jesu gåva till mig i mitt hjärta? Låter jag verkligen Jesus tvätta mina fötter? Vill jag veta av att de är smutsiga? Här är det kanske frågan om stolthet. Är jag beredd att gå samma väg - inte bara imitera Kristus i hans imponerande gärningar, gripande tal, djupa torautläggning, utan även i hans nedstigande till en obetydande slavs roll? För just detta är ju följden: "Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att ....." --- göra insatser för gemenskapen som är slitsamma, oansedda, besvärliga, otacksamma .. osv.

Ett exempel - en verklig händelse:

Ett år firas påsken i kyrkan. Fint, gripande, massor med tända ljus och tårar i ögonen. Ett par dagar efter verkar det hela vara förbi. Salen är tom. På golvet i kyrksalen: Många små stearinfläckar, som mödosamt behöver skrapas av en efter en. Ett besvärligt arbete. Inte en kotte kvar - alla är borta. Ju, förresten - där borta bakom en bänk kryper en gammal man runt på golvet och skrapar. Gå och se efter vem det är!
Den gamla mannen vänder sig, reser sig och ser upp - nej, det är inte sant. Det kan inte vara han. Det här är inte klokt.
Där står ju - fader Pierre!

Björn Håkonsson

upp