Hemma tände vi kanske i morse det andra ljuset på adventsljusstaken. Vi tog ännu ett steg på vägen fram till jul och två ljus strålar nu på vårt bord. Andra söndagen i advent hör vi de allra första orden från Markus evangelium. Här inleds glädjebudet om Jesus Kristus, Guds Son, och budbäraren, Johannes Döparen presenteras för oss. Två män möter vi, väldigt olika men nära förbundna! Den ene bereder vägen, den andra är han som vägen bereds för. Två män, olika men upptända av samma heliga eld. Två ljus på vårt bord.

Alla Gamla Testamentets heliga män och profeter bereder vägen för den kommande Frälsaren genom att tala om honom i bilder. Så t.ex. profeten Jesaja i dagens första läsning. Jesaja hör Guds tröstande ord till folket som lever i fångenskap, förtryck och förtvivlan: Gud har inte glömt er. Han kommer till er. Gud är som en god herde som är på väg till er nu, ja, han bär sina lamm i famnen. Han är stark, hänsynsfull, omsorgsfull. Och han kommer inte för att förmana och kritisera er - utan för att frälsa er från fångenskapet. Genom Jesaja låter Gud sitt förtryckta folk veta att Jesus ska komma - många hundra år i förväg. De kan glädjas åt bilden av den gode herden, Gud själv, som ska befria den. Och så har kristna i tider av förföljelse, t.ex. de första tre hundra åren efter Kristus, igen och igen sökt tröst och hjälp i tanken på Kristus, vår själs herde som håller allt i sin hand.

Johannes Döparen kände till orden från Jesajas bok. Han var även förtrogen med de berömda orden från psalm 23:

Herren är min herde, ingen ska fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta stigar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dalen fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.

Döparen är - som vi hörde - en röst som ropar i "öknen" och han levde ytterst primitivt. Att han kallar folket ut i öknen får oss att tänka på Mose som ledde folket från slaveriet genom öknen till friheten i det utlovade landet. Att Johannes bär en dräkt av djurhår får oss att tänka på den stora profeten Elia som manade folket till omvändelse i Gamla Testamentet. Om Mose står för lagen och Elia för profeterna så har vi här hela Gamla Testamentet sammanfattat symboliskt framför oss i Döparens gestalt - där står århundraden av längtan och hopp.

Johannes Döparen förkunnade den gudomlige herdens ankomst och han fick som den ende av alla profeterna också se Guds Son. Det gör honom till något ganska speciellt i frälsningshistorian, han blir till bron mellan Gamla och Nya Testamentet. Kanske är det därför som Kristus själv säger om honom att ingen människa är större än Johannes.

Johannes visste som vi att vår värld kommer att ha ett slut en gång. Frälsarens förste ankomst till jorden är bara första steget, vid tidens slut kommer hans andra ankomst i härlighet, och då ska allt som människorna gjort på jorden förgås - som vi hörde av aposteln Petrus mun i den andra läsningen. Därför levde Johannes redan nu ett liv där han avstod från allt jordiskt som inte var absolut nödvändigt. Vi hör hur han lever på vad man kan hitta i ödemarken - gräshoppor och vildhonung - och om hans fattiga och primitiva kläder. Han bekymrar sig alltså varken om att ha tak över huvudet eller om att arbeta och sträva, han har varken bord eller säng. Han lever de hemlösas liv. Denna anspråkslöshet i väntan på Gud blev till en förebild för de tidiga ökenfäder, ja hela klosterrörelsen i öst och väst som har betytt så oerhörd mycket för kyrkan i alla tider.

Vi kan inte alla leva så. Däremot kan och ska vi alla lyssna till vad han vill säga oss. Johannes förkunnar omvändelsens nödvändighet. Vad omvändelse betyder för onda människor är klart för envar: Förmaning och stränga ord: Sluta med att trycka ned andra människor och att leva likgiltigt som om Gud inte fanns. Men vad betyder omvändelse för människor som vill göra det goda på trots av att de lever i förtryck och utanförskap? För sådana människor betyder omvändelse att inte ge upp, inte ge efter för förtvivlan utan lita på att Guds hjälp är på väg. Och detta är precis vad hela evangeliet handlar om.

Den som vill leva efter Guds vilja behöver också omvändelse, bot och bikt. Inte så mycket för att lägga om hela sin livsstil utan mer för att korrigera sin kurs, komma på rätt håll och så få känna sig ren och glad igen. Vi smutsats ju ständigt ner, slitas ständigt ner av allt ont som vi går igenom och av de misstag vi gör. Kyrkofadern Kyrillos från Jerusalem talade om att vi behöver liksom en orm då och då krypa under något smalt och hårt för att kunna ömsa av oss det slitna skinnet och så framstå nya och fräscha igen. Detta är vad bikten och boten handlar om och det finns inget bättre sätt att förbereda sig på julen än genom att gå och bikta sig, ömsa skinn alltså såsom ormen.

Att stå framför Kristus i rena, fina kläder är en bild som Jesus själv använder i evangelierna. Johannes Döparen visste att renheten inte består i det yttra. Och detta visade han oss genom det sättet han klädde sig och levde.

Kläder betyder faktiskt mycket. Din garderob säger något viktigt om dig. Den säger hur du vill synas utåt och vilket intryck du vill göra på människor omkring dig, vilka signaler du vill skicka. Johannes Döparens garderob var enkel, billig, ofin, rå. Men eftersom denna dräkt också var profetens Elias dräkt från Gamla Testamentet, så var den en tydlig signal också. Elia var ju den profet som man förväntade skulle återkomma precis innan Kristus skulle sändas till jorden. Och det visste alla på den tiden. Så är den självvalda fattigdomen som Döparen klär sig i inte bara hans sätt att göra bot och vara ödmjuk, den är en signal om att Frälsaren är mycket nära, ja, det saknas inte mycket, så är Guds rike här, vill han säga. Gud kommer.

Detta är också vår adventstids budskap, julfesten som vi är på väg emot är ju inte bara en minnesfest om något förgånget. Vi blickar också framåt mot Jesu återkomst i härligheten, där han gör slut på synd, död och förtryck i denna värld och definitivt upprättar Guds rike. Vi är på väg, vilket inte minst de två tända ljusen på adventsljustaken säger oss: Härligheten är ännu inte här, men två ljus brinner redan.

Att vara kristen är egentligen att leva året om, ja, hela ditt liv som en enda lång adventstid. Så gör du när du liksom Johannes Döparen bryr dig mindre om tak, bord och säng och mer om honom som är på väg till oss: Den gode herden, Gud själv. Du lever i hoppet och kommer själv att bli ett tecken på hopp för andra. Du lever redan med ditt hjärta i Guds rike, du är medborgare i himlen fast du ännu lever på jorden. På så sätt är du som Johannes. Och inte nog med det: Du t.o.m. överträffar Johannes Döparen.

Sa inte Jesus: Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han (Matt 11:11) - ?

upp