Denna helg firar vi årsdagen för invigningen av vår kyrka, som samtidigt är årsdagen för församlingens grundande -- ett helt sekel innan.
Denna vår kyrka är något helt speciellt i vår stad. Ovanlig på flera sätt. Minns du den första gången som du trädde in i denna kyrka? Vilken var din första tanke?
Förmodligen bemärkte du först vårt stora krucifix över högaltaret. Det är den äldsta saken i kyrkorummet och tillverkades faktiskt så långt tillbaka som under heliga Birgittas tid, för snart 700 år sedan - inte många generationer efter Sveriges kristnande. Eller du förundrades över rummet kring högaltaret, där koret och tornet går ihop, förenade i ett utrymme, vars väggar leder uppmärksamheten uppåt, mot himmelen. En ovanlig kombination.

Många i vår församling minns säkert den lilla Vår Frälsares kyrka, som fanns vid Gustav Adolfs torg innan den här kyrkan byggdes. Den var byggd av vår församlings första kyrkoherde, greve Bernhard zu Stolberg-Stolberg, efter att församlingen hade grundats år 1870. Jag har inte själv sett den kyrkan, men jag tror, det måste ha varit ett stort ögonblick för alla, när vår nya kyrkobyggnad kunde invigas på Mikaelsdagen 1972, exakt 100 år efter invigningen av den första kyrkan.

Det finns mycket i vårt kyrkorum som är värt att låta ögat vila vid och betrakta. Förutom krucifixet som alltså bygger bro tillbaka till kristendomens första sekler i vårt land, har vi ju även vår Mariastaty från 1600-talet i vänstra sidokapell, Maria den smärtorika modern, som står under Jesu kors. Hur många ljus har inte tänts framför den, och hur många böneämnen har inte funnit vägen dit under årens lopp! Sedan har vi längs kyrkans vägar korsvägen med sina 14 stationer. Den försummas kanske mera. Den gamla seden med korsvägsandakt på fredagar borde vi nog uppliva igen. Man kan själv gå korsvägen, som en privat andakt, från station till station, och besinna vad Kristus ville lida för oss, eller man kan göra det gemensamt. Men också de målade fönstren, dopfunten, vigvattenskålarna, varje liten detalj i vårt kyrkorum inbjuder till betraktelse. Var för sig talar de alla om platsens helighet. Hur ofta rusar vi inte okoncentrerade in och ut här utan att bemärka dem! Men den som stannar upp här, ger sig god tid och noga betraktar betydelsen av allt det som möter här, den människan kan inte låta bli att förnimma något av den vördnad som kyrkorummet vill inbjuda till.

Det starkaste intrycket av vårt kyrkorum får man kanske när man kommer in här för första gången. När jag själv kom hit första gången för många år sedan fastnade min blick vid en särskild detalj i koret, stegen, som leder helt upp till klockorna i tornet. Ursprungligt var denne stege inte als planerat. Den kom till i efterhand av rent praktiska skäl. Men den passar så väl in och ger hela koret en dynamik som skulle ha saknats om den inte vore där.

I dagens första läsning hörde vi om patriarken Jakob, Isaks son, och den vördnad som fyllde honom på platsen, där Gud hade visat sig för honom i en dröm. Jakob vaknade och utbrast: "Herren är på denna plats, och jag visste det inte." "Herren är på denna plats, och jag visste det inte." Vi minns förhistorian: Jakob var på flykt från sin broder Esaus vrede. Hans framtid var högst osäker, men med sig hade han Guds välsignelse, som hans fader Isak hade givit honom. På kvällen när det blev mörkt fick han lägga sig på marken och sova, som huvudkudde tog han en sten. I drömmen ser Jakob en trappa eller stege, kanske lik den vi har här i koret, och som leder från jorden ända upp till himlen. Och så läser vi:

"Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på ska jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig."

Jakob - mannen från forntiden - hade inte tillgång till något tempel, till heliga kärl i guld eller fina rökelsekar som vi har. Han tog vad han hade, stenen som hade tjänat honom som huvudkudde, och reste den upp som en sorts altare. Han invigde den med lite olja som han hade till hands. Men han avlade ett löfte om att senare göra platsen till en Guds boning och att finansiera kulten med en tiondedels av allt han tjänade ihop. Han längtade efter att få se ett riktigt och värdigt tempel åt den Guden, som i sin godhet hade lovat att alltid vara vid hans sida och välsigna honom och alla hans efterkommanden.

Mina kära medkristna! Denna plats, denna kyrksal, som vi befinner oss i just nu, är egentligen långt heligare än platsen i Heliga Landet, där patriarken Jakob mötte Gud! Om Gud helgade platsen, där Jakob sov, med sin närvaro, hur mycket mera måste det inte gälla för den platsen, där alla Hans ord förkunnas öppet och för alla, och där Han ger sig själv som gåva åt människorna i sakramentens tecken!
Den Gud som talade till Jakob, finns hela tiden oavbrutet här och lämnar inte platsen. Vad Jakob ännu bara kunna ana dunkelt, är ju helt avslöjat, närvarande och uppfyllt genom Jesus Kristus. Och vad Jesus har avslöjat om Gud kan man läsa, höra och smaka här i detta rum.

Må vi, när vi betraktar stegen här i väggen bakom högaltaret, komma ihåg Jakobs dröm och Guds ord till honom. Orden syftar ju också på oss, vi delar ju Jakobs tro och är därmed hans efterkommanden! Låt oss be Gud belöna alla, levande och avlidna, som har ansträngt sig för att vår kyrka skulle finnas här i Malmö. Låt oss göra allt vi kan för att Gud dyrkas på ett levande, värdigt och innerligt sätt här i vår kyrka, att Gud dyrkas "i Ande och sanning" som Herren säger i dagens evangelium till den samariska kvinnan vid Jakobsbrunnen i det heliga landet.
Och må allt flera besökande som kommer hit och som berörs av andakten och allvaret här kunna säga med patriarken Jakob:

Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.

Amen.

upp