SÖMNLÖSHET - Job 7, 1-4, 6-7 (med Mk 1, 29-39), femte söndagen under året (B)

Vinter i Malmö. Ännu är det kallt ute och nätterna är långa. Ute i den stora världen drar orosmoln upp i horisonten. Oro präglar världspolitiken, och oro inför framtiden plågar också många enskilda människor.

Det kan kännas tomt, när man stänger av TV:n efter nyheterna eller lägger tidningen ifrån sig. Vart är världen på väg? Lyckligtvis kan de flesta av oss snabbt vända vår uppmärksamhet mot mera trevliga saker i vår egen lilla värld, som ger oss vila och avkoppling från den stora världens bekymmer.

Men det finns också människor som måste leva med oro även i sin egen närhet och i sitt eget hjärta. Och de är många. En ny undersökning visar att 40 % av svenska folket då och då tar någon form av sömnmedicin, alltså sover riktigt dåligt på natten. De har oro som håller dem vakna - och kanske smärtor. 40 % av alla människor. Kanske 40 % av oss.
I dagens första läsning påminns vi om denna inre oron. Vi hör om den rättfärdige mannen Job, en man hade drabbats av oförklarliga motgångar, av förluster och av sjukdom. Och allting faller över honom samtidigt. Job känner sig berövad all glädje, allt verkar obegripligt, han vet varken ut eller in med sitt liv. Han kan inte finna vila. Job går genom - som han säger:

...månader av elände, nätter av vedermöda har blivit min lott. Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När ska jag då få stå upp?". Ty aftonen syns mig så lång, jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit".

Ibland blir nätterna så under längre tid - kanske för oss alla någon period i livet. Ingen av oss önskar det, men vi drabbas ändå. Och man frågar då - hur länge ska det vara så här? Jag får knappast en enda timmes sömn, mitt huvud är uppfyllt av tankar om hur allt ska gå, av rädsla inför föreställningarna om mitt möjliga misslyckande eller känslan av att ha kommit till korta. Eller en obestämd inre spänning och man vet inte ens vad man är orolig för. Tankarna hittar ingen tröst. Ensamheten är då extra tung. Ångest kan göra att skuggorna i natten nästan verkar levande, - som i barndomen, då varje gardin kunde verka som en häxa, varje hög med kläder kunde likna troll. Som om demoner leker med atmosfären i sovrummet. Mörkret känns mörkare än vanligt. Kroppen är spänd.

Vi är långt från Paradiset - och så mycket desto mera i behov av Guds närvaro. Vad ska vi göra? Kanske kan vi inte göra någonting.
Men en sak kan vi alltid göra - vi kan försöka förvandla detta tillstånd till bön. Vi kan be med orden i psaltaren: Ur djupen ropar jag till dig, Herre, Herre, hör mitt rop (Ps. 130), eller (Ps. 88) böj ditt öra till mitt rop, ty min själ är mättad med lidanden eller med ord från någon annan av psalmerna i Gamla Testamentet.

Gud hör oss när ingen annan hör. Gud är mycket nära under dessa timmar, när all tröst verkar vara så långt borta. Gud vet hur vi mår. Som aposteln Johannes skriver: Gud är större än vårt hjärta och förstår allt (1 Joh. 3, 20). Varenda dag, varenda natt är Herren precis bredvid oss och ledsagar oss även när vi inte tänker på det. Han sover aldrig. Han vakar där bredvid vår säng, som en trogen gäst, en besökare med oändligt tålamod.
Även om vi inte somnar, även om oron eller smärtan inte försvinner, så kan vi hitta en hemlig glädje, vi vet att Gud ser allt och aldrig glömmer oss. Hos profeten Jesaja säger Gud: Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer (Jes. 49, 15 - 16).

Mitt i alla bekymmer finns det tankar, som ger en sorts andlig frid. Dessa tankar är dörren som Jesus använder för att besöka själen. När Jesus träder in genom denna inre dörr, kan allt som verkade tungt och svårt bli lätt att bära. Bördan tas kanske inte direkt ifrån oss, men den får i Jesu närvaro på något förunderligt sätt ett eget värde, blir anledning till tröst.

Hur går det till? Hur kan vi få fram denna tröst? Jag tror inte att vi kan "få fram" den med tvång. Men vi kan, mitt i oron, inta en väntande attityd. Vi kan när som helst i anden sätta oss ner framför Jesu dörr och komma ihåg hans godhet, medan vi väntar. Vi kan säga: Herre, jag vill inte vara övermodig, inte vara stolt, bitter, jag behöver inte veta och kontrollera och förstå allt.
Nej, jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn .(Ps. 131,2). Jag väntar på din nåd, min själ väntar.

Detta handlar om överlåtelse - och överlåtelse kan vara svårt.

Men låt oss försöka att överlåta oss. När allt ser svårt, kallt och mörkt ut: Låt oss lägga fram det för Gud. Låt oss be om tålamodets gåva, så att vi blir i stånd till att vänta. I stånd till att låta Gud avgöra, när oron ska ta slut och vilan ska komma. Ja, låt oss fulla av förtröstan räkna med att Gud hör våra böner, att Gud vet hur vi har det och snart kommer att skänka oss frid.

Även om vårt hjärta är oroligt och förvirrat, så är det skapat för Gud. Gud vet att vårt hjärta är oroligt till dess det finner sin vila i Honom.

Gud har redan skänkt oss många goda gåvor genom livet. Och även i framtiden väntar många goda gåvor, som Han vill ge oss och som vi ännu inte vet om. Allt är han beredd att ge oss och allt blir bra till sist.

Allt blir bra.

Amen.

upp