En studerande på folkhögskolan bad mig en gång definiera Gud. Jag sade: Gud är den utan vilken inget är. Och det betyder ..?
Med Gud menas Skaparen. Härmed är en absolut skillnad till mig själv fastställd, för varje dag erfar jag ju att skapare - det är jag sannerligen inte. Jag har bara blivit till, i biologiskt avseende som del av en gren på människosläktets artsträd; i andligt avseende som en helt ny och bestämd person, som aldrig funnits innan. Jag har blivit till genom annat, och blir det dagligen, minut för minut. Åren rusar i väg och livet med och det är verkligen inte jag som styr allt detta. "Allt är givet människan som lån" säger Pär Lagerkvist i en känd dikt.

 

Naturen är ett harmoniskt underverk

Allt är givet. Världen kring mig, människorna, mina egna växande förmågor och insikter är givna. Och de är givna med bruksanvisning: Händerna t.ex., särskilt tummen, visar ju genom sin kontruktion att jag ska arbeta (t.ex. - som min son gör nu i rummet intill - spela piano); livsmedel, vitaminer o.s.v. i naturen är ju självklart där för att livnära oss alla, vi har ju tusentals mottagningsfunktioner i cellerna, som är anpassade till dem och bara väntar på att få lov att spjälka dem, förbränna dem och duplikera sig med hjälp av dem o.s.v. Hela utvecklingen i naturen är ju en enda lång historia om anpassningens seger över icke-anpassning, harmonins triumf över disharmonin. Allt icke-fungerande ersätts av sådant som fungerar. Naturen strävar mot ett gigantiskt system av ömsesidig ändamålsenlighet. Ingen enskild del av processen styr detta. "Vävstolen" är förtrollad. Den väver till synes utan väverska. Och den väver fenomenalt. 

Denna målinriktade strävan är naturligtvis inget "naturvetenskapligt faktum"  i sträng mening, eftersom naturvetenskaperna enbart ska, kan och får leta efter orsaker, inte högre syften, men man kan väl kalla den för ett faktum i ett öppnare, naturfilosofiskt perspektiv och det borde egentligen alla kunna inse om de unnade sig lite tyst eftertänkande och inte genast avvisade varje genuin förundran över den storslagna skapelsen som överallt omger oss.

Hur kan människor avvisa Skaparens existens, när nu varken de själva eller något annat i den givna världen är upphov till det hela? Det går egentligen inte als.

 

Ska man förstå ordet "Gud" måste man tänka på ett helt nytt sätt

Det finns alltså en enkel och självklar Gudsinsikt. Men insikten om Skaparen är samtidigt insikten om avståndet till Skaparen. Detta avstånd är så stort att många tappar hela frågan på golvet respektive slänger den ifrån sig. Och det är inte heller lätt att tänka över detta. Det innebär en insikt om att detta att vara skapad är en relation som i sin ensidighet skiljer sig från allt annat som vi kallar för "relation", det är ett fullständigt, helt och hållet, restlöst relaterande. Och faktiskt är talet om ett relaterande som knappast kan sägas att vara en egenskap som "tillkommer" ett väsende i vanlig mening, utan det föregriper redan alla väsendets egenskaper, varför vi måste vrida om varje verklighetsföreställning för att kunna uttrycka det: I en vanlig verklighetsbild går det inte att få plats för denna insikt. Egenskapen att vara skapad av Gud "tillkommer" inte en given sak så att säga i efterhand - som vi vanligtvis föreställer oss egenskaper och relationer (t.ex.: Jag finns först till och sedan har jag relationer och egenskaper)  - utan är med saken identisk! Att jag är och vad och hur jag är, är helt och hållet skapat, beroende av Gud (även min frihet och vad jag fritt väljer att göra med den). Vanligt orsaks-tänkande som försöker överblicka olika orsak-verkan-system i världen måste här ersättas av ett orsakstänkande där man avstår från att kunna överblicka orsak och verkan i ett samlat system. Eller bättre: Man avstår helt från varje försök till orsakstänkande, för Skaparen är något annat än en orsak, Skaparen går inte själv att varken beskriva eller få in i något system.     

Ett exempel på hur svårt det är att tänka rätt om Gud ...

Vid alla relationer i världen, t.ex. mellan en avgudadyrkare och hans avgudabild, förutsätts först de två och sedan deras relation. I praktiken betyder det att mannen måste finnas och bilden vara tilverkad innan han kan börja be till den och förvänta sig hjälp av den. Därmed vill jag illustrera att båda sidor behövs för relationens existens. Så inte med förhållandet till Skaparen av allt. Här kan självklart bara den ena sidan anses vara förutsättning för relationen, nämligen Skaparen.
Detta tål inte avgudadyrkaren att inse och därför måste han ha en bild "på sin egen nivå" så att säga. Människan kan begripa Skaparens sanna storhet, men då störs hon av en känsla av sorg och fruktan inför sitt oerhörda avstånd till den mäktige Skaparen. Detta är olustigt och deprimerande. Rådig som människan är sätter hon därför igång kult och magi (varav vetenskapen växer historiskt vuxit fram) för att i någon mån känna att hon får kontroll över denna vanmäktighet. Och kanske också i hoppet om att övervinna alla de jordiska obekvämligheter, som hon med visst avund tänker sig att hennes avgudar inte berörs av: Mörker, död, vilsenhet ....                                   
Men stannar man kvar vid insikten om Skaparen som den absolut Transcendenta - som även Paulus nämner i Rom 1;20 - utan att vilja tvinga insikten på plats i egna ramar, då märker man genast att vi trots allt - även utan konkreta "avgudar" - faktiskt kan ana något om den onåbare Skaparen utifrån skaparverket. Det är ju en omöjlig tanke att Skaparen, som har inrättat världen ordnat, själv inte skulle besitta t.ex. förnuft. Det är också självklart att Skaparen måste besitta förnuft på ett sätt som vida överträffar det skapades sätt, ja absolut överträffar detta, så att en jämförelse med jordiskt förnuft i grunden är helt fel. På ett sådant - analogt - sätt kan man även tala om "storhet", "enhet" m.m. i Gud, men främst måste detta gälla för medvetenheten, detta att vara någon, att vara person. Det vore absurt att inte tillerkänna Skaparen detta. "Skulle han som gett er öron inte höra, han som skapat ögat inte se?" (Ps. 94;10).

Man kan alltså säga vissa säkra saker om Den vi kallar för "Gud" eller "Skaparen" enbart med förnuftets hjälp, men dessa filosofiska basics är hårdsmälta och ofta ovälkomna. Mycket har skrivits mot Guds existens och jag har verkligen bemödat mig om att läsa det, år ut, år in, men allt sådant föll, insåg jag, antingen på egna självmotsägelser eller bristande insikt i skapelsebegreppet.  

-------------

Det här var några ord om Den, som ingen kan varken skriva eller tala helt begripligt om. Man kan föreställa sig en myra som en vacker sommardag kryper över en uppslagen evangeliebok som ligger i gräset. Myran förstår att "markytan" är ljus och har svarta fält med ovanlig doft, men att det rör sig om bokstäver på en sida, med en bestämd mening (och vilken mening!) fattar den inte. När den kommer hem ska den med sitt doftsignalspråk återge sin upplevelse. Ungefär så känner jag mig nu.

Ändå är människan ingen myra. Vi förstår att Skaparen måste finnas till. Men vi förstår också sanningen i de ord som profeten Jesaja förnimmade från Gud:

"Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Liksom himlen är högt över jorden, så är mina vägar högt över era vägar, mina planer högt över era planer" (Jes. 55; 8-9) 

 

upp